UppCon XII

Och där stod jag, med klumpen i halsen och såg på eftertexterna på den stora skärmen. Det småduggade och jag kände en viss vibration i luften. Vågade inte se mig omkring, kunde inte se mig omkring. Jag var som paralyserad, möjligtvis i chock eller bara djup sorg. Texten "Hej då! Tack för att ni kom!" rullade sakta över skärmen, ungefär i samma hastighet som tårar rullade ner för mina kinder. UppCon var slut.



Hej alla! Nu är jag tillbaka efter tre fantastiska dagar på Uppsala Kongress, där UppCon hölls. Det var mitt tredje år och jag vågar påstå att det var det bästa. Samtidigt, så har de tre åren jag varit på UppCon var så annorlunda mot varandra, så det är svårt att sätta fingret på vilket som var bäst, de var bäst på olika sätt. Det här året har jag gjort många saker som jag aldrig gjort förut, har levt under "Carpe Diem" eller "YOLO" och alltså levt mitt liv till fullo. Jag har varit med i en dansduell, tävlat i Street Tecken 6, kysst folk, kramat folk, fått ett "första möte" med en bra vän, byggt ett torn, dansat i 2½ timmar non-stop, varit med på speed meeting, skrikit så jag blivit hes, blivit vän med en rosa kanin, ätit subway till frukost, ritat pokémon bilder, haft mer smink än någonsin förut, skadat mitt knä och mycket mer. Ja, självklart tänker jag berätta om allt! Vi börjar från början!


Det är fredag morgon då jag springer till tunnelbanan, missar den. Jag lugnar mig själv med tanken att jag egentligen behöver ta nästa tunnelbana för att hinna i tid till tåget till Uppsala så jag ringer Natta. Efter att vi har pratat i fem minuter så frågar hon på skämt om jag har med biljetten, och det är då jag inser att, nej, den har jag inte alls! Tänker att fuck it, jag hinner. Så jag ringer mamma, springer hem, grabbar tag om biljetten och springer tillbaka till tuben. Mina ben sviker mig i rulltrappan och när jag väl kommer upp ser jag tunnelbanan åka iväg. Allt detta utfördes med packning och lite för långa neongröna byxor.
Jag och Natta missar det tåg vi planerat att ta men som tur är så går det ju flera tåg! Vi peppar på tåget och snart står vi i kö. Klockan halv ett har vi kommit in, vi kramar om varandra och fotograferar en man som arbetar på UC, bild kommer! Jag dricker ramune för första gången på UppCon 12 och vi går runt i tältet. Under resten av dagen chillar vi i tältet och spelar Tecken. Lär känna människor och träffar en vän vid namnet Philip. Vi är med på speed meeting och jag träffar många intressanta personer som jag sedan stöter på under hela konventet.
När det blir kväll startar ett stort disco rave i tältet och vi står och dansar ett bra tag innan vi går och dricker vatten. Då har vi även fått nya vänner och vi sitter och konverserar en stund med dem innan vi beger oss mot hotellet!

På lördag morgon går jag och Natta upp. Vi äter en fantastisk frukost på hotellet Scandic Nord och sminkar mig sedan med rouge, puder, mascara, två olika eye liners, läppstiftspenna och läppstift. När vi är klara ger vi oss ut och åker med buss till UppCon. När vi kommer fram tar det inte lång tid innan jag plötsligt är med i en dans-tävling! Vinner ett tröstpris men är nöjd med min insats.
Jag och Nathalie spelar lite mera Tecken innan vi anmäler oss till en Street Tecken Fight 6 tävling. På något sätt så gå jag vidare och hamnar på femte plats, vilket jag tycker är ganska bra då man aldrig har spelat förut. Vi glider runt i tältet och det regnar, vi ligger på en grön och gosig matta och drömmer oss bort en stund. Jag har hunnit fixa en "Gratis kramar och pussar" skylt och vi lyckas locka dit några vänner. Jag visar Philip min ganska så okreativa skylt och begär en kram. Han ger mig en kram och kysser mig sedan, vilket var ganska oförväntat men jag måste erkänna att det var bra.
Vi chillar ett tag och bara går runt och sitter på olika ställen. Plötsligt kommer en man fram till oss och erbjuder oss att rita pokémons på andra (egentligen tredje) våningen. Vi faller för det och beger oss upp. Efter tre timmars målande och pratande med ett crew som har arrangerat ett tv-spels konvent så sticker jag och Natta till tältet. Där pågår nu ännu ett rave och jag är med och dansar i två och en halv timmar! Jag dansade utan paus eller vatten och skriker fastän jag redan är hes.
Klockan är 01.40 när jag och Natta inser att biljett automaten är sönder och vi måste gå på nästkommande buss. Busschauffören är snäll och låter oss åka med, trots problem med biljetter och mobilbetalning.

Klockan är 10.15 när min mor ringer. Jag och Natta har inte hört alarmet och försovit oss. Vi har missat frukosten och jag rusar snabbt in i duschen. Efter 20 minuter är vi helt klara och har packat, vi är beredda att lämna hotellet. Vi lämnar väskorna i bagage utrymmet och åker till UppCon. När vi kommer fram går vi rakar vägen till Subway. När jag har tagit första tuggan av min macka så inser jag att jag har underskattat Subway och att det är riktigt jävla gott! Vi beger oss mot UppCon, i regnet, och kollar runt i tältet. Jag och Natta slutar upp på olika ställen, jag står och tittar på avslutningen på den stora skärmen utanför huset och hon sitter i huset med tv-spels crewet.
Avslutningen var bra, riktigt bra. Även förra årets avslutning var jag nära på att gråta men den här avslutningen fick mig att bryta ihop helt. Jag stod där, och lyssnade på när konfincier berättar om sina första UppCon minnen. Under avslutningen har jag en klump i halsen men vill inte vara den som gråter. Det är när sista konfincieren berättar om sina underbaraste UppCon minnen och börjar gråta som jag bryter ihop. Jag försöker hålla mig men det resulterar i att jag darrar och tårarna rinner ner för kinden. Jag vågar inte röra mig och det känns inte som att jag kan röra mig heller. Till slut, torkar jag bort tårarna och ser mig omkring. Jag ser då hur alla omkring mig står tårögda och det är plötsligt helt okej att gråta. Jag ser hur eftertexterna rullar och tack till alla olika namn som sakta åker förbi på skärmen. I slutet rullar "Hej då! Tack för att ni kom!" och skaparen av UppCon uttalar den frasen. Då inser jag att det är över, det som ändrat mitt liv så otroligt mycket har tagit slut. Jag inser att jag kommer inte vara på denna glädjefyllda plats längre och jag kommer inte ha något att se fram emot nästa år. Det blir tyst och jag flyr in, passerar människor som gråter men stannar framför en förkrossad kille. Han är den enda som jag vågat se på under min flykt in i huset och nu kan jag inte längre bara gå förbi. Jag går fram och ger honom en kram då jag själv känner att jag bryter ihop.  Jag lämnar honom och tänker åka upp till Natta och the crew men rulltrapporna går bara ner. Plötsligt springer Linnea in i min famn. Hon gråter och jag kramar om henne, åh söta Linnea. Jag börjar då tänka på hur jag lärde känna henne. Hur jag valde Europaskolan.
Jag gick på gymnasiemässan och passerade snabbt ett bord med Europaskolans logga, jag tyckte det såg trist ut, när jag såg Linneas UppCon band. Jag utbrister "UppCon!" och springer fram till henne och det var så jag blev introducerad. Utan Linnea skulle jag aldrig varit i Strängnäs och lärt känna alla fina människor. Utan UppCon, vad hade hänt då? Jag skulle aldrig ha fått kontakt med Niklas (men den förklaringen är längre), aldrig blivit förälskad i Rasmus, aldrig fått uppleva två så bra somrar som jag haft de senaste åren. Var skulle jag vara utan UppCon idag? Det vågar jag inte ens tänka på.
Jag kommer till slut upp till Natta och hjälper the crew att plocka ihop. I högtalarna ropas det ut att UppCon stänger och efter ett par kramar, stressande och talbesök så stressar jag och Natta iväg till tågstationen ty jag skall träffa Christoffer (men det tar vi i ett annat inlägg).
Efter det hämtar vi våra väskor på hotellet, köper en var sin subwaymacka och beger oss hem.


Tack så mycket till de som arrangerade och hjälpte till med UppCon, även ett stort tack till alla besökare. Jag är stolt över att kalla mig själv en UppCon:are. 








P.S.
(bilder kommer upp senare!)