Jag tänker ibland faktiskt. Det gör jag. Jag tänker på mina vänner. Jag tänker på mig. Jag tänker på allt som hänt. Det som hände för fem år sen, två år sen, tre månader sen, två dagar sen. Jag tänker vettu. Jag blir så rädd. Sådär riktigt jävla rädd. Barnsligt rädd. Alltså, man borde inte kunna bli så rädd. Jag kanske borde vara arg på mig själv? För att jag var så egoistisk? Jag vet inte. Om jag inte skulle ha gjort som jag gjorde så skulle jag kanske inte finnas här just nu. Skulle aldrig klara av att se honom med någon annan. Ni tror jag skojar, ni tror jag driver, men nej. Jag skulle ta livet av mig. Inte nu kanske, men då skulle jag. Nu kanske ni tror att jag är en desperat stalker som tvingar folk att gilla mig men nej. Det kallas kärlek. Den kärleken jag upplevde då var nog den starkaste kärleken jag upplevt och någonsin kommer uppleva igen. Nu pratar jag om den slags kärlek som man upplever när man attraheras av någon, inte familje kärlek. Du skrev en status för några månader sen. Jag minns den fortfarande. Jag minns dig fortfarande. Jag trodde att jag hade glömt bort hur du såg ut. Jag hade glömt ditt ansikte men nu vet jag att jag aldrig kommer glömma det. När jag gjorde dig ful så blev du vacker. Nu förstår ni va? Jag minns då jag dagdrömde om dig. Jag minns vårt planerade liv och du skulle aldrig lämna mig. Jag skulle förståss aldrig lämna dig heller. Det känns så hemskt när man vet att man har förstört allt. Min ända chans, jag sumpade den. För jag tror faktiskt inte att jag kommer älska så igen. Aldrig mer. Sorgligt, ja. Hoppas vi träffas i ett annat liv och jag kanske får en till chans. Det gör fortfarande ont. Så ont så jag stoppar mig. Vill inte tänka mer efter ett tag. Det gör bara för ont. Man ska vara stark. Det är nog därför jag alltid gråter. När jag ser på Disney filmer, eller filmer med kärlek. Jag känner väll igen mig. Vad ska jag säga mer? Jag vet inte riktigt. Det finns inte så mycket att säga om ämnet egentligen. Jag kan bara säga att även om vi fick kontakt med varndra, riktigt mycket kontakt, så skulle jag inte kunna vara något med dig. Får vänja mig vid tanken att du någon gång kommer hitta en flickvän, en fru. Du kommer få barn. Får försöka glömma dig, jag har kämpat med det ett tag nu. Jag tänker inte ge upp. Eller, jo, kanske det. Kommer aldrig glömma vår första, och vår sista, kram.